Jag vaknade även i år med en ledsam, trött, hopplös känsla och det tog en stund innan jag kopplade känslan.. det är ju 11 februari idag. Dagen då jag trodde jag skulle dö för 9 år sedan, dagen innan min son föddes tre månader för tidigt. Dagen då jag hade en smärta som fick mig att önska att jag inte skulle klara mig.
Hemskt att tänka på, men samtidigt har jag en otrolig tacksamhet som sköljer sig genom min kropp. Vi klarade detta min älskade son, vi finns, vi bråkar, vi älskar varandra, du och jag Nils, alltid lite kaos men mycket kärlek. Gud vad vi älskar dig din pappa och jag, du utmanar hela din familj med din bestämdhet dagligen. Men utan den bestämdheten hade du inte varit här idag för alla skall veta vilken kämpe du var när du fajtades mot infektioner, omogna lungor, matslangar och allt du fick uppleva under dina första månader. Imorgon fyller du 9 år lilla korven, mamma, pappa och lillebror kommer fira dig hela dagen lång! Du är vårt allt älskade unge! Vi gör allt för dig! Okej du får fortfarande ingen telefon eller Fortnite men annars gör vi allt för dig! ALLT! Nu skall prinsesstårtan göras klart inför imorgon, tack för att ni läser!
Här hittar ni ett lite längre inlägg från när han fyllde 8år, samt en liten förklaring till vad som hände med.
