personligt,  Vardag

Nils 8 år, vart har tiden tagit vägen?

Med brännande ögonlock träder jag in i februari varje år, samma känsla som tar över min kropp gång på gång. Det är som att varenda lite nerv i kroppen löds ihop som en påminnelse för vad vi som familj har gått igenom med dig älskade unge. Jag gråter inte för att jag är ledsen egentligen och förresten vet jag inte ens om jag skulle kalla det gråt, men tårarna rinner när jag minst anar det i just början på februari, helst i närheten av dig min son.

För 8 år sedan valde min kropp att stanna av graviditeten i vecka 29, hela tre månader innan beräknat datum.

En liten liten Nils i kuvös på Östra sjukhuset.

Jag kan inte med ord beskriva den smärta jag gick med i flera dagar utan att få veta vad det var, tills jag fick diagnosen HELLP-syndrom. En svårare form av havandeskapsförgiftning enkelt förklarat. Den smärta jag levde med har etsat sig fast i min minnesbank för alltid. Mentalt tror jag inte den kommer försvinna, men jag är så otroligt tacksam att jag till 100% vet att jag ALDRIG kommer behöva uppleva den igen. Jag förstår idag hur allvarligt det faktiskt var, ett starkt minne jag har är från en sköterska precis innan snittet som viskande säger – har du ringt dina nära och kära? Annars tror jag att det är läge nu. Något som många ifrågasatt men som jag själv är så tacksam för. Jag ringde direkt till min bästa vän Karin för att förklara hur det låg till, jag minns inte samtalet men jag minns att jag utan att tveka ringde just henne. Min valda syster.

När det är svårt att förklara HUR liten han faktiskt var så visar jag ofta den här bilden.

Så det hela slutade i en förtidig födsel för en tillväxthämmad liten Nils, en 1-kilos bebis på hela 36cm lång. Jag var för sjuk för att träffa Nils första dygnen då jag kämpade för livet på IVA och han likaså på neonatal. Min sambo och Nils pappa sprang mellan sina familjemedlemmar på sjukhuset, med ovissheten om båda verkligen skulle överleva första dygnet. Hur han tog sig igenom den tiden förstår jag inte än idag, han är helt otrolig och det bandet han och Nils har är något väldigt speciellt.  Jag var som ”tur va” helt borta av smärta och alla mediciner så jag greppade inte ens att jag hade fött barn i det läget.

Lik sin mor redan då

Första mötet med Nils var bedrövligt, jag rullades in på min säng jämte hans kuvös i en sal där det var pipande maskiner, fullt med personal, och en stark doft av handsprit. Jag kunde knappt se honom då han var täckt med så mycket sladdar och elektroder att det var mer en liten robot som låg i kuvösen. Eller snarare en liten fjunig sparv med skrynklig hy och så tunn så tunn att vi knappt fick röra honom på grund av att han fick för ont då.

Lilla handen alltså

Det var vid andra besöket när jag kunde sitta upp, som jag fick ta detta lilla knytte och ha honom liggandes med slangar och syrgas mot min hud. Här blev jag ett med mitt barn, jag satt så länge med honom att hela min kropp skrek av smärta men glädjen av att få känna hans varma pustande andetag tog över helt. Efter det ögonblicket förstod jag att vi aldrig skulle ge upp hoppet, vi skulle kämpa så vi fick ta med dig hem en dag. Tiden på sjukhuset var ena dagen full av hopp och glädje, för att nästa dag vilja gå Michael Douglas på folk från filmen Falling Down. Men efter många hemska turer med infektioner, andningssvårigheter, syrgas, mat-sond, blåsljud på hjärtat, ja listan är lång, så fick vi ta med dig hem på permission älskade unge. Men ni som känner oss vet att vi vägrade åka tillbaka och behöll dig hemma med allt vad det innebar.

Första riktiga kontakten mellan mor och son.
Hemgång med syrgas och mat-sond, lycklig pappa.

Tacksamheten för personalen på Neo är obeskrivbar, vi vårdade vår son ihop med er i flera månader på sjukhus. Det är tack vare er som vi idag har en sprallig 8-åring hemma. Och hur kan man ens beskriva tacksamheten i det? Att han lever och är precis lika jobbig och underbar som vilken ungen som helst. Vår kloka, lillgamla unge som slänger sig med meningar som – men vad i hela friden mamma!

Fri från syrgas dygnet runt kring midsommar, höet fri i juli minns denna lycka!

Det går inte en dag utan att jag påminns om din start älskade Nils, men det går heller inte en enda timma utan att jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som får vara just din mamma. Och sen att vi faktiskt har fått extra tid med dig, hela tre månader extra kärlek! Vi älskar dig mer än vad som borde vara möjligt skitungen vår! Men du får gärna sluta bråka med din bror är du snäll!

2 Kommentarer

  • Sandra Hjelmström

    Ojojoj, vilka minnen din text väcker! Å vilka kämpar till killar vi har. Finaste killarna i världen, eller hur❤️❤️❤️?!! Kram på er allihopa.

  • Elisabeth Landström

    Så fint skrivit Linn❤️ Gratttis till Nils och till hans fina föräldrar.
    Jag har som farmor oxå fått uppleva nästan likadant med Christofers son Casper.
    Han föddes i vecka 25 plus 5 dagar o var 30 cm ”lång” o vägde 615 gram,var nere på 595 gr innan han vände. Sara födde honom vaginalt men hade haft en jobbig graviditet med blödningar.
    Idag är Casper 16 år och går första året på Ester Mosessons gymnasie!
    Världens sötaste,charmigaste,snällaste unge❣️Älskar honom över allt på jorden,våran kämpe❣️
    Tror att man älskar sådana barn lite extra…..
    Lycka till med alla dina uppdrag i fortsättningen!
    Kram från en av alla dina sysslingar😘

Kommentera