Tiden läker trots allt.

Jag är på  samma plats som för tre år sedan, på ljuvliga Koh Lanta. Imorse pratade jag från hjärtat med min man, vi fick hela 15 minuter helt själva efter frukosten. Jag fick lust att sätta ord på hur det var sist vi var här, hur min hets kring maten var då jämfört med nu. Sist vi i Thailand så var min yngste son drygt 2 år, jag hade kört strikt LCHF sen han var 6 månader och försökte fasa ut det ur mitt liv då det tog för stor plats. Jag kunde inte ens smaka av hans välling för då fick jag i mig kolhydrater.. tog all mat utan ris, kollade så det inte var socker i papaya salladen.. idag fattar jag inte att det var jag som gjorde så mot mig själv. Hur kunde jag klandra mig själv i flera dagar om jag ”unnat” mig en glass med mina barn på vår semester. Jag minns vart jag åt den, jag minns hur den smakade, jag minns hur ledsen jag var efteråt. Hur jag tänkte ” fy fan vad pissig du är som inte ens kan hålla dig från att äta en glass, patetisk” Jag kränkte mig själv och har alltid tänkt att alla runt om mig tänkte samma. Att jag inte var lika mycket värd som dom med liten smal kropp, inte ens när jag var smal tänkte jag att jag var just det. Jag såg ändå bara brister och var så hårt kontrollerad att det påverkade mitt sociala liv. Inte ens mina vänner har nog förstått omfattningen? Jag tackade nej till fester eller resor för jag inte klara av att vara den jag var just då. Därför har jag sällan ”unnat” mig bland folk. Ätit i smyg, oavsett om det är frukt eller godis. För i min värld under den perioden var en frukt lika med socker, lika med tjock, lika med äcklig. ”Jag dricker inte mina kalorier” ”Jag har problem med gluten jag kan inte äta bröd” ”nej jag dricker inte idag jag har bilen skall upp tidigt imorgon” Alltså jag hade sååå många drev mot mig själv, både psykiskt och fysiskt.

Jag kan ändå med glädje säga att jag kommit en bra bit på vägen mot att bli frisk från mina pissiga demoner. Idag har jag en sund relation till min träning, bästa jag haft faktiskt. Och det betyder inte att jag tränar som mest i mitt liv, utan att jag har det som en rutin och en naturlig del av min vardag. Jag hetsar inte under en period för att sen inte träna på flera månader. Jag går till gymmet ca 4 dagar i veckan nu, men med en glädje och min kropp bara tar mig dit utan att jag värker fram det. Min situation med mat blir bättre för varje dag, jag är inte helt där ännu men på god väg. Jag kan se mig i spegeln nu, jag kan se att jag är fin! Att jag har en stark kropp, en kropp som faktiskt klarat av två förlossningar varav en höll på att kosta mig mitt liv. Men den kämpade på mot alla odds. Inte förtjänar den då att få skit då. Min kropp är precis så som den skall vara, MIN! Den är inte ett objekt eller till för någon annan att betrakta, den är MIN! Den är till för att ta mig framåt och det gör den! Den är stark! Den är fantastisk! Den kan ju för fan trycka ut en 3,5 kg bebis ur ett minimalt jäkla hål. Den kan överleva hellp-syndrome och prematur födsel.

Så tillbaka till samtalet imorse, det lättade ytligare år av ångest från mina axlar. Tårarna kom utan förvarning och dom har runnit under hela tiden jag skrivit det här. Inte för att jag är ledsen mest för att jag är arg, arg för att jag lagt närmare 30 år av mitt liv med att motarbeta och hata mig själv. Lagt så mycket onödig tid på hat. Hat mot mig själv. Jag blir så frustrerad!

Men jag vägrar låta den delen av mitt liv bli den centrala. Den skall krympa och det positiva skall få störst plats. Nu vill vill jag bara skicka ut en stor kram och en jäkla massa pepp till er som upplevt samma eller till dig som har haft eller har ditt eget pissdrev. Till alla er med barn som mår dåligt i sina kroppar. Kropppshets och kroppshat har inte här att göra! Vi bestämmer över våra kroppar och vi är fasen helt jävla otroliga! Bäst faktiskt! Glöm inte att ätstörningar inte bara ser ut på ett visst sätt. Var lyhörd, sluta kommentera för mycket kring om någon gått ner i vikt. ”Oj men du borde ju vara större med tanke på hur mycket du bakar” sånt vill tex jag inte höra. Det gör inte mig glad, jag vill inte bli bedömd utifrån hur liten eller stor jag är. Jag är den jag är oavsett vikt eller form, vi är alla olika så som sagt var lyhörd och var snäll! Jag vet att det finns många som inte vill höra motsatsen heller, ”men gud va smal du är” Alla har sin ryggsäck, alla har sin grej. Om vi som vuxna visar att vi älskar oss själva så kommer våra barn få det betydligt mycket lättare att göra detsamma. Puss!