2023

2023. Hur skall jag kunna sammanfatta ett år jag helst hade velat stryka ett stort fett streck över?

Min pappa lämnade oss i mars efter en kamp mot vad som började med njurcancer men som sen spred sig överallt och slutligen tog hans liv, ja faktiskt en del av vårt också.

I september 2022 fick vi beskedet att pappa hade flera stora tumörer på båda sina njurar, vilket tydligen är väldigt ovanligt och komplicerat. Så prognosen var svår att förutse. Pappa tappade såklart aldrig hoppet och var fast besluten att överleva cancern.

Jag orkar inte ens gå in på hur dåligt allt sköttes kring pappas sjukdom men han förlorade många veckor av livsviktig behandling.

Efter många turer får pappa sin medicin som enkelt förklarat få tumörerna att avstanna för att sen kunna börja med en behandling som heter immunterapi. Tyvärr funkade immunterapi inte alls utan han blev så dålig att behandlingen fick avslutas direkt. Här någonstans börjar jag snudda vid att förlika mig med tanken på att vi har kort tid kvar tillsammans.

Så beslutet är enkelt, vi syskon flyttar in hos pappa och turas om att bo där. Han skall inte behöva vara ensam i detta. Först är det mest som sällskap och personlig ”butler”. Jag har efter några veckor i pappas lägenhet sett alla avsnitt av bygglov (ja även de första, otroligt snyggt inrett) och ätit så många budapestbakelser att jag ryser vid tanken av att sätta tänderna i denna ljuvliga marängdröm. Pratat med en miljon läkare, sköterskor, hemtjänst och pappas vänner. Lyssnat på käck kristen musik, sett otaligt många djurdokumentärer och gjort allt han ville göra. Lagat den mat han vill ha trots att han knappt äter. Haft många fina samtal om ”hur det var förr”, tramsat för att få honom att skratta. Men också suttit och lyssnat på hans drömmar om ett eget hus, ett hus där det skall finnas en verkstad och plats för en MC, en plats dit barnbarnen skall komma och hälsa på. Han gav aldrig upp och det var samtidigt otroligt fint, men det var väldigt svårt att höra om dessa drömmar när jag innerst inne visste att det aldrig kommer hända.

Hur samtalar man om det svåra med en person som tynar bort men som aldrig vill prata om vad som håller på att hända? Hur skall man som barn veta hur ens förälder vill ha det sista tiden i livet och hur vill han ha det efter? Hur vill han begravas? Vart vill han begravas? Jag är så stolt över min yngsta bror som tog samtalet med pappa om vart han vill begravas. Pappa bodde i Alingsås men är född på Öckerö så lillebror tog mod till sig och frågade rakt ut om han ville begravas i Alingsås eller på Ön. Svaret var klockrent – Jag vill la inte begravas bland ”potätebönnerna”. Så det var enda vi hade att gå på, underbart!

När februari kommer så är han ett skal av sig själv, glimten är borta och jag märker hur tufft det är för honom att behöva hjälp med precis allt. Vi vårdar honom i hemmet dag och natt men det blir en vända till den palliativa avdelningen och det var det tuffaste beslut jag tagit i hela mitt liv. När ambulansen kom sa han – Kör mig till Gran Hotell! Älsk på det! Men jag kunde inte hjälpa honom där och då, han var för dålig på grund av nya mediciner. Vi skrattade och bråkade så mycket under den tiden han bodde där. Han var fly förbannad när jag fixat en rullator och en rullstol. För att retas extra la vi till med höga ljud varje gång vi backade rullstolen, ni vet som en lastbil låter när den backar. Han kunde såklart inte hålla sig för skratt. Mission completed.

Det var humorn som höll oss syskon uppe i detta kaos, skratt och gråt ligger väldigt nära varandra. Så gapskratt avslutades med fulgråt och vice versa.

Pappa var troende och sa hela tiden att han kände frid, fina ord som jag väljer att tro på. Mellanbrorsan löste så vi fick låna kyrkan jämte pappa helt själva, brorsan på piano och resten av oss sjöng med pappa. Det är ett av mina finaste minnen i livet som jag alltid kommer bära med mig. Jag såg att pappa skruvade på sig och hade ont, så jag frågade hur det var? – Jag har träsmak i röva så nu går vi, mi lella tös!  

Så kommer tiden krypande då det närmar sig att ta farväl, vi fortsätter med vård i hemmet trots att det tär på oss alla. Han skulle aldrig vilja somna in på ett sjukhus. Det var inte ett enkelt beslut men det var självklart! Han är sängliggande och vi turas om att vaka över honom dygnets alla timmar.  

Jag kommer aldrig glömma en av de sista gångerna jag får se hans öppna ögon. Jag spelar tyst musik från telefonen och sjunger ”våra” låtar för honom. Han söker min blick så intensivt att det var svårt att fortsätta sjunga, han säger så mycket där och då utan ord. Pappa fick hålla våra händer och ha sin familj hos sig när han tog sitt sista andetag, vi fick vara där för varandra. Denna brokiga skara syskon med en syster och fyra bröder. Jag hjälpte sköterskan att klä pappa fint efter han gått vidare, jag lyfte så försiktigt i hans fötter när byxorna skulle på för han hade ju sådan hemsk smärta i fötterna. Då säger sköterskan – Linn han har inte ont längre. Där och då kände jag ändå en stor tacksamhet även om han precis lämnat oss. Han hade inte ont längre.

Du fattas oss! Du kunde driva mig till vansinne ibland men jag skulle låta dig få göra det varje dag om och om igen om jag kunde.

Även vår mamma var med och stöttade honom trots att de var skilda sen många år, jag vet att det betydde väldigt mycket för pappa. Det går inte att inte nämna min svägerska Frida i detta, min pappa älskade dig och att du gav ditt allt för oss med en nyfödd bebis, du är otrolig. Ingen av oss hade varken ätit mat eller kommit utanför dörren sista tiden om det inte vore för dig och det du gjorde varje dag!

Samtidigt som jag pendlar mellan pappa och min familj så håller jag på och bygger upp mitt studiokök och en fotostudio samt jobbar på Ica reklam. Jag fattar inte hur jag fixade att rita upp kök, få alla mått att stämma och bygga upp detta under kaoset? Men utan hjälp hade det aldrig gått, ni vet vilka ni är! Som grädden på moset har vi det kämpigt hemma med många besök på skola och BUP. Inget jag går in på djupt här men jag är en kick-ass NPF mamma helt enkelt. Min sambo tvekade inte en sekund på att ta hand om allt när jag pendlade mellan pappa, familjen och studion. Inte ett ord sa du även om jag vet att det var tufft hemma och att se mig så nedbruten, samt att pappa betydde mycket även för dig. Älskar dig oändligt!

Så 2023 blev året jag helst vill glömma, året då jag förlorade min pappa och en del av mig själv. Året som skulle bli peppigt med ny studio, nya möjligheter och med ett hopp om nya kunder. I stället tackade jag nej till jobb, glömde svara kunder på uppdrag, sjukskrev mig för att kunna hantera allt som kommer efter ett dödsfall. Det finns ju inget magiskt sätt att bara tömma hans bostad, ordna begravning och alla omöjliga beslut, allt skall ju bara göras.

Jag kommer inte skriva att jag skall ge järnet 2024 och få tillbaka alla kunder och maxa allt för att komma dit jag vill. Utan det får bli i den takt det blir, jag vill hålla ihop och finnas där för dom som faktiskt lever och behöver mig. Inklusive mig själv. Jag älskar verkligen mitt jobb så det är en stor del av det som håller mig uppe.

Jag känner en enorm tacksamhet för min familj, mina barn, min sambo, min verksamhet, mina kollegor, alla er som följer mig här och mina vänner. För er gör jag allt!

Jag vill också passa på att tacka alla er som stöttat oss i detta. Tack till alla er som ställde upp för att få till en så fin begravning, mina kusiner som sjöng i kyrkan så tårarna flödade. Min bästa vän som gjorde allt så fint i kyrkan och tog hand om brorsans bebis. Lena och Ingemar som bara ringer och erbjuder sig att styra upp lokalen där kaffet serveras efter. Min ”faster” Barbro som la många timmar på att få fint och städade. Jag vågar inte nämna fler för då glömmer jag någon men ni var alla lika fina och jag vill verkligen att ni skall få veta hur mycket det betydde för oss alla! Om vi serverade budapestbakelser? Svar ja! Tack vare Kalle, tack!

Jag behövde skriva den här texten och den kanske mer är för mig själv men om det är något jag märkt så är vi många som saknar dom vi förlorat varje dag. Vi behöver få prata om det, sorgen går inte över den byter bara skepnad dag för dag.

Så hur avslutar jag det här? Oklart, men har änna träsmak i röva så jag går nu.