Men har du ADHD?

Men har du ADHD?

Jag har haft svårt att landa i ett beslut om jag skulle dela detta med er eller inte för att för det är så utlämnande och personligt, samtidigt vet jag att jag inte är ensam om detta. Det hela känns övermäktigt om jag ser i backspegeln. Hur jag ett helt liv kämpat så för att hitta strategier då jag inte velat visa hur svårt jag har för att klara av enkla saker som du kanske inte ens ser som ett problem i din vardag.

Jag fick min diagnos ADHD på papper för ett tag sen. Vissa i min omgivning tänker ”det var fan på tiden” medan andra inte alls kan förstå att jag har det. ”Du har ju sådan koll” ”Du som håller sådan ordning” ”Du som har sånt tålamod”. Jag kan förstå det då många inte har kunskapen om vad just ADHD är och hur det är att ha det som just kvinna. Jag har inte tålamod, men jag har flera strategier för att ta mig igenom dessa situationer. Jag har inte ordning hemma ALLS men på jobbet drabbar det ju andra så då gör jag ALLT för att kunna upprätthålla ordning. Strategier.

Det mina kollegor inte ser är ju att jag kraschar först när jag kommer hem, det mina vänner inte ser är att jag kraschar först när jag kommer hem. Det min familj får se är att jag just kraschar när jag kommer hem. Jag är ett energiknippe tills jag inte är det. ”Vi är experter på Min person är uppdelad i två olika personligheter. Ibland har jag bra dagar där alla är polare och jag har en go dag från start till slut med mig själv, andra dagar är energin och det lekfulla slut redan på morgonen. Problemet är då att arbetsuppgifterna inte är det. Så återigen är det dags för strategier, vilket är otroligt utmattande.

Lägg sen till att du gått ett helt liv med skolgång, relationer samt arbetsliv med en funktionsnedsättning som det faktiskt är. Ja helt utan att få hjälp med anpassningar.

Är jag besviken för att jag fick min diagnos så sent? Njae men jag kan känna en sorg i att som barn och tonåring fått kämpa så otroligt hårt i skolan bara för att hålla koncentrationen mer än fem minuter. Känslan av att fatta precis när en person förklarar något, allt känns solklart men fem minuter senare är allt borta. Minnet. Närminnet är min akilleshäl och jag stör mig så på det, jag hade aldrig kunnat jobba som jag gör utan mina anteckningar i telefonen och alla mina mobillarm. Strategier. Men samtidigt kan jag komma ihåg exakt vad en kollega hade på sig en julfest 2004 och vad personen åt och pratade om. Rimligt.

Visst, jag får gjort extremt mycket när jag är kreativ, mer än många andra, visst jag är social och en klippa när det är snabba ryck eller det uppstår något akut för då jävlar agerar jag på en handvändning och är enormt lösningsorienterad. Men såklart hade jag velat slippa alla dessa svårigheter. Få känna på hur det känns att inte ha en speedad rondell i huvudet non-stop. Rastlösheten pallar jag knappt skriva om för det är så brutal, även om jag ligger platt i soffan och har ”kraschat” så är jag 100 % rastlös och otålig.

Jag skulle vilja veta hur det är att påbörja en sak och faktiskt avsluta den direkt. Kunna städa mitt hem utan att bara flytta på saker och bli distraherad hela tiden, jag kom hem från en resa för några veckor sen och det syns fortfarande i alla rum i hela huset.. Jag skulle vilja täppa igen min mun ibland då jag är en ” over-sharer”, alltså slänger ur mig alldeles för mycket skum information som ingen bett om.

Tips till dig som möter personer med ADHD, ha tålamod, bli inte irriterad (varje gång) personen avbryter dig för att säga något när du pratar, jag gör tyvärr det ofta då jag har kass impulskontroll och en rädsla av att glömma bort det om jag inte häver ur mig det direkt. Ångesten över att alltid avbryta och vilja skynda på allt kommer som en käftsmäll efteråt.

Fråga vad du kan göra för att underlätta. Säg inte den klassiska ”jag tror vi alla har lite ADHD”.. Det stämmer helt enkelt inte, vi har helt olika hjärnor. Kalla inte ADHD för en ”superkraft” för det är inte det, självklart har vi en fördel i vissa lägen då vi är grymma på att hitta strategier, dålig impulskontroll kan ibland vara en fördel osv men hade jag fått välja så hade jag gärna sluppit leva med ADHD.

Vad vill jag ha sagt egentligen? Högst oklart men som vanligt kör jag på med transparens här. Jag är inte min diagnos jag är fortfarande samma person men en person som nu är lite snällare mot mig själv då jag vet att val jag gjort har grundat sig i just min diagnos. Även mina ätstörningar har fått en förklaring kopplat till detta. Så många frågetecken som nu börjar suddas ut och jag känner att så mycket faller på plats. Jag har nu fattat att alla faktiskt inte lever med alla dessa kristankar, ångest och att ständigt överanalysera allt.

Emotionellt är det en tuff resa att utredas men hundra procent värt det, så tvekar du? Ja men luta dig då mot impulsen och tryck på knappen innan du hinner tänka klart! Varför gjorde jag det? Jag är NPF förälder och har sett på nära håll hur mycket hjälp mitt barn fått sen hans diagnos blev ett faktum. Så jag kände helt enkelt att det är min tur för hjälp nu.

Detta är bara början, nu är det psykologer, arbetsterapeuter mm som skall hjälpa mig att hitta en mer balanserad väg framåt. Tack för att du tog dig hela vägen ner hit, tack för att du lyssnar utan att döma!