Ventilering

Vart skall jag börja? Skall jag ens börja? Eller hålla allt inne bara som vanligt? Vet knappt vad jag känner samtidigt som jag känner allt!? Är det verkligen rätt forum eller borde jag skriva i stängd dagbok och inte på min blogg där jag delar bakrecept? Men som vanligt, jag gör det jag känner för..

I helgen jobbade jag på Sthlm Food & Wine mässan och fick jag en känsla av lycka eller kanske stolthet i hur många grymma kvinnor jag har runt mig, olika åldrar, olika bakgrund men alla med samma eldiga driv. Ett systerskap och en känsla av att tillsammans fixar vi allt. Men vi är också starka individer som jobbar otroligt hårt. Det här är inget nytt men systerskapet växer och gränsen mellan jag och du suddas ut mer och mer.

Men så sker det en grej på stora scenen, vi har vår monter precis mittemot så vi hör och ser allt som händer där under hela mässan. Först trodde jag det hela var ett skämt, men nej. En folklig manlig kock beter sig som en vuxenbäbis och skriker, skäller ut publiken för att dom är döda, tråkiga och sämsta publiken osv. Det fanns inget stopp på galenskapet, patetiskt. Han kränker den kvinnliga moderatorn som gör ett lysande jobb och som levererat 100% på alla uppträdande i tre långa dagar. Jag tror inte jag hade kunnat hålla mig så professionellt som hon gjorde, Ladyboss! Vidriga kränkningar och ett så äckligt beteende att jag blev helt chockad, tom, uppgiven och så jävla arg.

Hur kan han ens få stå på scen? Hur kan han få detta utrymme? Igen och igen? Och HUR kan publiken sen gå och köpa hans kokbok? Hur kan den som kränker få störst engagemang och sen ha längst kö till sin signering? Har man ingen självrespekt, jag fattar inte? En sak jag vet med säkerhet är att om en kvinna skulle bete sig på samma sätt hade det blivit rabalder. Dock skulle vi väl inte komma på tanken från början.

Med en uppgiven känsla skyndade jag mig hem från mässan för att hinna till Mia Skäringers show ”No more fucks to give” i Göteborg. Det var en upplevelse som var så otroligt smärtsam med stor igenkänning, samtidigt som det var det finaste jag sett. Återigen systerkapet som står och glänser med sin vibrerande närvaro. Däremot satt illskan i mig kvar och den gör det fortfarande. Inte mot en enskilld löjlig vuxenbäbis utan för att det känns som vi går två steg fram och direkt ett steg bak hela tiden. Mia för vår talan, hon är utlämnande och så öppen att det känns ända in i hjärteroten. Men hon skall inte behöva tala själv, vi skall följa med vid hennes sida, lyfta henne, vi måste se till att inte hålla käften.

Efter intensiva dagar blev bilresan hem igår riktigt tuff, tårarna kom och dom gjorde ont. Men mitt i fulgråten kom jag fram till att det är gasen jag vill stå på, inte bara kolla i backspegeln, släppa delar av det där bagaget. Så tack Mia för att du väckte ännu en del till liv hos mig.

Känslan efter denna helg är framför allt en enorm stolthet över att få vara en del i detta. Bosslady efter bosslady, vi köttar, vi jobbar hårt, vi ger och vi tar, vi ger framför allt inte upp när dessa törnar kommer på vägen.